Ännu en dag som börjades med att vemodigt gå upp klockan 08.00, sätta sig i bilen och åka ut till Gränsö och hästarna, lika jobbigt varje dag och känslan av att bara ligga kvar i sängen finns kvar hela vägen tills jag kommer ut till bron över kanalen, där ändras det och jag börjar längta efter att sätta upp i sadeln. Att jag varje dag kommer lite senare än dom andra, gör att  Timsan står där i hagen utan sina kompisar, väntandes på mig. Men så fort han ser mig, blir han lite sådär extra nervig, börjar gnägga och går fram och tillbaka. Och så fort jag kommer in i hagen låter han mig pussa honom mitt på mulen, för då vet han att han får något gott att äta, och så är det, varje dag. Det är något obeskrivligt över det hela, en obeskrivlig känsla. En band mellan djur och människa.

Men från det ena till det andra, så håller jag på med ett miniprojekt; jag ska nämligen försöka sätta upp ett urval av mina hundratals bilder på en av mina väggar. Hur det nu kommer blir, det får ni se senare!  PUSS