Har precis haft ett skönt break på Café Kannan tillsammans med Bea, Linda och Gabbi. Avskedsfikan som jag kallade den, ändrade jag snabbt till "fikan". Jag menar avsked kan ju va det sorgligaste. Efter en kram eller två lämnade jag Gabbi och dom andra, och redan på vägen hem började jag fundera och planera ihop en överraskningsfest tills tjejen kommer hem igen, för jag menar ett halvår går väl fort? Eller? Fort eller inte; saknaden ett faktum.